1 jan 2014

Godkväll

Author: Blogg123 | Filed under: Okategoriserade

Klockan är nu 21.40 och 1 av 4 barn sover.
När jag låg brevid henne låg jag och tänkte på livet som det är och som det varit.
Jag har alltid vart ensam med barnen, och ja jag har 4 olika pappor men bara 1 finns med som pappa och det är äldsta. Han har alltid funnits.
Hur kan man få ha sån otur med män??
Visst i dagsläget är jag och barnen glada att papporna inte finns eftersom det endast vart lögner och svek och/ eller rent ointresse från deras sida. Hade jag fått välja så hade jag självklart velat dela barnens liv med dom och framför allt för barnens skull. Tyvärr så har det gått så långt för dom 3 äldre att dom själva inte vill ha nåt med pappa att göra och jag är glad att det vart deras val och jag har aldrig gjort nåt för att påverka dom, jag har aldrig sagt ett ont ord om deras pappor, för vad vinner jag på det? Absolut ingenting!
Men iaf , det jag låg och tänkte på var att jag är fanimej en jäkla bra mamma. I många år så har jag intalat mig själv att jag inte är så bra trots allt och jag vet inte varför jag tänkt så eftersom trots allt som varit, alla motgångar alla svek och framförallt ensamheten med barnen har jag faktiskt fixat helt själv.

Vi, jag och barnen har gått igenom så mycket genom åren och blivit svikna av familjen och av papporna och av samhället men trots allt så har vi hållet ihop och jag har alltid stått på barnens sida.
Och självklart har och är det tufft ibland, ibland så jävla tufft att jag undrar om jag fixar allt själv.
Och det har vart tufft då jag i flera år fått bråka med myndigheter, skola , rektor , bup. Tills Neurologiska mottagningen tog över och då vände allt. Äntligen var det nån som lyssnade och inte bara skyllde alla problemen på mig.
Så när sonen väl fick sina diagnoser, som jag i många år misstänkt, så var det en chock men framförallt en stor lättnad. Jag brast ut i gråt och tårarna bara spruta , glädjetårar. Och dom 2 människorna som satt brevid mig dom dömde inte mig, dom kolla inte snett eller vred sig i stolarna som andra myndigheter gjort. Utan dom reste sig och gav mig en av de varmaste kramarna och den mjukaste servett jag någonsin fått.
Och det bästa var nog att alla pusselbitar föll på plats. Alla frågetecken man haft om sonen, alla varför och hur kan han, fick sina svar och mitt liv liksom nollställde sig och jag fick så mycket kraft tillbaka, så mycket vilja och jävlarinamma.
Och på mycket länge så kände jag att ….. Detta fixar jag…. Åxå!

Nu har en ny resa börjat och visst kämpar jag än nu kanske mer än förr. Men jag känner att nu går det framåt.
Jag ligger här och tänker på allt som varit, alla dessa resor , alla tårar, all sorg och all besvikelse har äntligen kommit till sitt slut och jag kan nu vända blad och fortsätta , fast istället för att stampa på samma ställe så går vi framåt.
Och jag vet, som jag alltid vetat att jag har verkligen dom 5 mest underbara godaste barn i hela världen.

Samtidigt som jag kämpar med allt detta så har jag min dotters kamp på andra axeln.
Min lilla tjej på endast 9 år som sjukvården förstört livet för.
Nonschalans till feldiagnoserad till felbehandlad som slutade med att hon nu sen snart 2 år tillbaka genomgår smärtsamma hudtransplantationer på huvudet.
Vad som hänt kan jag skriva om en annan gång.
För det är en lång händelse som tyvärr visar att i många fall så skiter vården i att lyssna på dom som i mesta fall vet bäst om sina egna barn. Och i Vårat fall så struntade dom i oss helt till min dotters huvud bokstavligen öppnade sig från bakhuvudet nästan ända fram till pannan, av all tryck pga all var som fanns därinne. Inte ens då ville vårdcentralen lyssna på vad som hänt så det slutade med att jag slängde snabbt på luren och kasta oss in i bilen och åkte till akuten där dom omedelbart la in oss och under 2 veckor så sövdes min lilla tjej varannan dag för att dom skulle kunna tömma och rengöra huvudet på henne. Vilket slutade med att alla hårrötterna på hela överhuvudet var förstörda så nu har hon en stor kal fläck på huvudet.
Resten tar jag sen, jag blir bara så frustrerad när jag tänker på det och det är det sista min dotter behöver just nu.

Jag sitter här och tänker…. På alla år som gått . På vänner jag haft och vänner som svikit men framför allt tänker jag på Cia. Cia min Cia.
Min bästa bästaste vän sedan vi var 3 år och gick på dagis.
2006 somna hon in efter en kort kamp, 7 månader från att dom fann cancern till det hon dog. Endast 32 år gammal. Lämnade 5 underbara barn efter sig varav den minsta pojken endast 6 månader gammal.
Att tiden läker alla sår det trodde jag åxå, eller iaf att det minskar och man lär sig leva med det.
Men det stämmer inte. För saknaden och smärtan och framförallt sorgen är lika stark och gör lika ont snart 8 år senare.
Hon var en sån underbar människa, fanns inget ont i henne.
Man log bara man såg henne och hon utstrålade sån värme och kärlek vart hon än gick.
Hur lär man sig att leva utan det?

Jag sitter här och tänker, på åren som varit och hur framtiden ska se ut för mig och mina barn.
Många kvällar så rinner tårarna, för allt som vart och för att som skulle varit. För det som jag förlorat men åxå för sånt som finns.
Jag är lycklig, jag lever med det bästa som finns och vill inte ändra på nåt.
Ändå har jag en sorg inom mig som är svår att förstå.
Kanske är det inte bearbetad, nej det är det inte. Men jag är heller inte mogen att bearbeta den än. För gör jag det så blir den verklig. Och jag är inte redo att släppa taget och gå vidare.